Jack Russell Terrier

En sak som JRT:s är kända för är att de är fantastiskt duktiga på att träna sina människor. De är helt fenomenala på detta. De delar upp övningen i många små delmål så som vi själva gör när vi lär våra hundar konster och liknade. Därför vet människan oftast inte vad som håller på att hända. Rätt vad det är märker man bara att man har lagt sig till med någon speciell procidur och man vet inte hur det gick till.

För tillfället håller Sirocco på att träna mig i följande:

a) Om vi är i skogen eller någon annan stans där han trivs försöker han se till att vi aldrig vänder och börjar gå till baka i riktning mot bilen.
b) Om han misslyckas med det och vi befinner oss vid bilen så ska vi gå snabbt förbi den och under inga omständigheter in i den.

Han har hittills inte rönt några framgångar. Jag är envis och jag låter mig inte tränas till vad som helst. Dessutom är jag på min vakt och aktar mig noga.

Två saker har Sirocco dock lyckas träna mig till. Hur det hände vet jag inte riktigt men jag är duktig och gör som han lärt mig.

Det ena är att på morgonen när Sirocco varit ute med sin husse, sovit en stund till med matte, gosat och kramas en bra stund tills matte går upp och han och Timmy har ätit sin frukost blir han trött. Han blir så trött att han måste ligga i sin korg med huvudet lite utanför så han kan hålla koll på mig och Timmy utan att behöva röra sig. När jag sedan har ätit min frukost och gjort mig i ordning och det är dags att åka till jobbet lunkar Timmy till ytterdörren. Jag tar på skor, jacka och hänger på mig ryggsäcken. Sirocco rör inte en fena. Han kan inte, han er för trött. Om jag ropar på honom eller inte spelar ingen roll. Han sover, för trött, kan inte. Jag får gå och hämta honom. När jag trär kopplet över huvudet på honom så sträcker han på sig lite och lägger sig på rygg. Jag får lyfta upp honom och bära honom till ytterdörren. På vägen gosar vi lite och jag trycker den lilla trötta kroppen mot min och ger honom en puss innan jag släpper ner honom vid dörren och öppnar. Då som genom ett trollslag är tröttheten som bortblåst och han skuttar ner för trappan och halv springer till grinden.

Det andra han lyckas lära mig är kvälls rutinen. Någon stans mellan 22 och 23 på kvällen går vi på natt kissen. Jag hinner inte avsluta meningen "nu går vi och kissar" förrens Sirocco har studsat från ryggläge i ett språng ut i hallen (han vänder i luften) Timmy och jag lunkar till ytterdörren och under tiden springer Sirocco mellan oss och dörren en 5 varv och enligt hans uppsyn så säger han "kommer ni, kommer ni, är ni på väg, SKA NI KOMMA DÅ) ut går vi och kissen tar bara någon minut. När vi kommer in däremot så finns det ingen energi kvar i den lille. Han hoppar upp och lägger sig på soffan. Nu ska det sovas. Nu är det ryggläge som gäller. När jag sen reser på mig, stänger av tven och säger "nu sover vi" går Timmy in och lägger sig i sin korg. Jag fixar toa sysslorna och släcker alla ljus utom i TV rummet för där ligger Sirocco kvar och kisar lite med ena ögat. Resa på sig kan han inte, han kan inte röra sig. Jag ska gå dit och hämta honom. Vi gosar i vanlig ordning och jag lägger honom försiktigt på min säng och ser till att täcket ligger skönt runt honom. Sedan släcker jag i TV rummet och kan själv lägga mig.

Jag vet inte hur detta gick till, som sagt hände sakta och blev till en procedur som nu måste upprepas varje morgon och varje kväll. De här två sakerna tycker jag om att göra. Det är såna där små mysiga stunder med min annars så tuffa hund. Det gör inget att han har på något listigt sätt tränat sin människa till detta, jag låter honom hållas. Men jag är på min vakt gällande alla försök från hans sida att träna mig vidare. Det får räcka med det han redan lärt mig.