I går hände det som inte får hända. På väg hem från jobbet fick jag för mig att det kunde vara skönt att ta lång promenaden innan maten. Jag stannade vi affären och handlade och åkte sedan till sjön. Vid sjön går det in en skogsväg (bilväg) som vi brukar gå. Man kommer ner till stora vägen igen en bit bort från sjön och hela promenaden tar ca 60 minuter i rask takt. När vi hade en liten bit kvar till stora vägen fick Sirocco upp nått spår och var försvunnen på en halv minut.
Jag hörde sedan skallet längre och längre bort tills det till slut dog ut. Vid det laget var jag både orolig, rädd och ursinnig! Tänkte att det var meningslös att stå där och vänta så Timmy och jag vände och gick till baka till bilen i rask takt. Jag bus visslade då och då för att Sirocco skulle höra var vi var. Och stannade upp och lyssnade med hopp om att höra honom skälla. Men allt var knäpp tyst.
När vi hade ca 20 meter kvar till bilen. Kom den lilla jä**** i galopp efter oss. Jag visade ingen ting och inte han heller. Jag tog tag i hans halsband lyfte in han i buren och gav han ett par godispulor. Sedan åkte vi helt sonika hem utan ett ord.
Riktigt otäckt men slutade väl. Och man kan lugnt säga att han är duktig på att spåra det lilla livet som fattade att Timmy och jag hade vänt. Jag behöver då i alla fall inte oroa mig för att han ska komma bort.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment