Vad säger man...

Fredag 24. April fick Timmy somna in. Han har tappert kämpat mot smärta och trötthet under en längre tid. Jag vet att han hade fått mer en nog och jag vet att han kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Jag vet också att det kommer göra ont länge.

Allt går väldigt bra.

Sirren har inte skällt mer en en gång. Det slutade inte så bra, då matte blev väldigt arg så han bestämde sig väl för att låta bli i fortsättningen.

Natten var väl lite si och så. Han skäller inte men springer runt i sängen och hoppar upp vid minsta ljud. Det lägger sig väl med tiden. Timmy har varit väldigt nervös, åt inget eller nästan inget tills i går. Han börjar vänja sig lite. Duktig pojke!

Just nu ligger Sirocco bredvid mig på soffan och Timmy på mattan på golvet. Det känns som att det här kommer blir hur bra som helst. Gäller bara att vara på dem som en hök så fort någon ska till och börja skälla...

Vi gick spåret alla tre igår. 2,5 km och det tar tid med Timmy som inte kan gå så fort. Men han verkade tycka om det så alla nöjda. Än så länge får de anpassa sig efter varandra. Timmy får följa med på alla turer och Sirocco får inte sina snabba långa promenader. Jag vill inte lämna Timmy ensam förr en jag ser att han känner sig hemma.